Som en tjurig liten unge. Vill inte! Ska bara, sa Alfons Åberg. Trots att ingenting blir bättre förrän arbetet är ur vägen. Nej, det är inte roligt just nu, men det är inte prokrastinering heller. Varför är det så krångligt att lära sig det? Är vi som människor programmerade att instinktivt leta efter utvägar hela tiden? Även när vi vet bättre? Det hela är så ologiskt att det bara kan förklaras med någon sorts instinktskortslutning i hjärnan. Temporär handlingsförlamning, för att undvika vad? Uttråkning? För att se till att vi aldrig blir sysslolösa (läs aldrig blir färdiga med någonting så snabbt som möjligt)? Ologiskt är bara förnamnet.
Vi vet ju att det är nyttigt med kontraster. Man måste ha tråkigt för att kunna ha roligt. Det är i hemska och sorgliga situationer vi hämtar mest kraft till förändring, och först då vi riktigt upptäcker vad vi är kapabla till. En regnig dag på kontoret är inte direkt så spännande eller stimulerande, men manar ändå till eftertanke. Kan ni ärligt säga att ni jobbar fokuserat alla åtta+ timmar varje dag, eller skulle det vara effektivare med en kortare arbetsdag där man fokuserade under längre perioder och sedan fick göra vad man ville? Med tanke på välkända fenomen som kaffemaskin, mejlknarkning, fikaraster, långluncher, flextid och allmän prokrastinering skulle säkert arbetsdagen rent teoretiskt kunna förkortas avsevärt utan effektivitetsförlust.
Eller fungerar det bara i teorin? Skulle det sluta med att vi jobbade två timmar och prokrastinerade/drack kaffe/spelade pingis två timmar? Konceptet lockar, men det gör ofta saker som man inte redan har, speciellt om man anser att det är en bra men onåbar idé. Vilka faktorer är det egentligen som avgör? Som student har man i princip full kontroll över sin egen tid, och det brukar ju inte leda till speciellt hållbara arbetsförhållanden. Nog för att man kan åstadkomma underverk på 40 timmar utan sömn ibland, men mellanperioderna blir då mest meh. Slutsatsen efter 6 års studier är att det sällan hjälper att veta att "Okej, jag behöver göra det här och det här, sen får jag göra vad jag vill utan dåligt samvete", utan minst hälften av gångerna väljer man det dåliga samvetet istället för att göra färdigt.
Det är sedan länge ett välkänt faktum inte bara hos studenter utan mänskligheten i stort - ge någon en uppgift och en deadline så kommer de flesta ta precis så mycket tid som de får (och gärna lite till) på sig att slutföra den.
Halvering av arbetsdagen, vad tror ni? Samma andel prokrastinering, lagom tighta deadlines för att arbeta effektivt, eller för tight och därmed ännu mer stressande? Är det egentligen arbetsgivarnas eller de anställdas "fel" att vi stressar mer och mer (eller dagens arbetsuppgifter)? Fri arbetstid är också en fin idé, men då blir frågan snarare vem som avgör att man uppnått tillräckligt hög kvalitet, speciellt om vi tror på att vi över lag alltid letar utvägar... fascinerande problem i teorin, men ärligt talat tror jag det mesta sitter i huvudet hos var och en. Precis som all annan förändring så finns det bara en sak att göra - börja hos sig själv. Det finns naturligtvis människor som arbetar under rent av slavlika förhållanden, men för egen del är jag absolut min egen värsta fiende.
Man skapar som bekant sin egen verklighet, både på gott och ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar