Det stora experimentet - Del 2

Ungefär ett kapitel in i The Secret Life of Stuff och diverse randomgooglade bloggar (bland annat här) senare tog jag mig en titt i mitt badrumsskåp. Faktum är att badrumsskåpet inte räcker, snarare badrumsskåp och en hylla i linneskåpet. Jakten på hudvårdsprodukter som fungerar är nog något som de flesta kan relatera till (för att inte tala om hårvård). Och här stod jag nu inför ett nytt problem: alla burkar och tuber med krämer och rengöringar höll på att ta slut, och jag hade varken tid, lust eller pengar att fylla på med mer plastförpackade, kemikaliestinna, ärligt talat snordyra produkter för än det ena, än det andra. Fördelen (och nackdelen) med kunskap är att den gör att man inte längre kan låtsas vara lyckligt ovetandes.

Av diverse anledningar försöker jag just nu leva på så lite pengar som möjligt, och det ena har lett till det andra, och nu försöker jag omvärdera allt i jakten på att hitta produkter som fungerar och som kostar mindre. När man väl har ersatt uteluncherna och -frukostarna med matlådor och take-away-kaffet med eget kaffe i termosmugg, minskat ned på allmän shopping, godisätande och läskdrickande, äter lagad mat istället för eviga mellis, ja vad gör man då? Havregrynsgröt är inget alternativ, det är lika slajmigt äckligt nu som när jag var fem år på dagis, och jag tycker om att laga mat och baka så variation är ett måste. Hur lever man gott på mindre, helt enkelt? Med lite tankekraft och arbete till och med bättre på mindre, visar det sig. Förmodligen just för att man måste tänka till och inte bara kan gå ett zombievarv i affären och stoppa ned allt det där man alltid handlar i korgen. Livet blir mycket roligare när man blir mer vaken och medveten om saker och ting.

Jag var redan trött på det eviga sökandet efter de där grejerna som liksom bara fungerar, som gör att jag äntligen kan slippa se ut som en tonåring i ansiktet och smörpaket i huvudet. Hur svårt kan det vara liksom? Sanslöst svårt, tydligen. Gå in på vilken skönhetsblogg som helst (eko eller inte) och det blir snart tydligt att det där letandet aldrig tar slut. Förutom letandet så har jag bott på 17 kvm i exakt fyra år och sju månader idag. Det finns helt enkelt inte plats för så mycket prylar om hemmet inte ska kännas helt överbelamrat (vilket går helt emot mina organisatoriska tendenser). Och så var det det där med kunskapen. Varför i hela friden äter, dricker, smörjer vi in oss med och hanterar vi saker vi egentligen inte har en aning om vad de är eller innehåller? Inte konstigt att de flesta av oss har olika hälsoproblem. Att något inte är bevisat farligt betyder inte automatiskt att det är ofarligt, för att inte tala om alla de där ämnena som är farliga men som är godkända i vissa doser trots att vi vet att de inte är bra. Helt galet.

Nu skulle jag ju försöka hålla det här enkelt och inte förvandlas till en gnällig aktivist som dömer ut allt och alla, flyttar till kollektiv och letar mat i containrar (dock inget illa ment om de som väljer att göra det!), men jag är också en tänkande varelse som reagerar starkt mot saker jag ser som fel och jag har väldigt lätt för att bilda starka åsikter om saker och ting. Samtidigt vill jag försöka visa att det inte behöver vara så satans komplicerat eller ens tråkigt, att man med små medel kan leva både ett bättre, roligare och mer hållbart liv. Personligen tycker jag att det här är skitkul, ett nytt pet project som inte är negativt hur man än vrider och vänder på det.

Jag tittade på Fru Frimans krig i SVT i julas och rynkade naturligtvis på näsan åt råttor och dålig mat, men är vi verkligen så mycket klokare nu? Det där med livsmedelskännedom har slängts ut genom fönstret och istället väljer vi att lita på företag och politiker. Jag med, jag menar "Sååå farligt kan det väl ändå inte va eftersom det får säljas här......?" Eh, jo det kan det visst det. Eller bara konstigt, oetiskt, okänt, verkar-inte-speciellt-fräscht, eller så är det helt enkelt inte mat (eller schampo, tvål eller vad det nu kan vara). Lite som flamskyddsmedel i leksaker som barnen biter och snuttar på (eller bara fötter på korridorsköksgolv). Mums. Spelar det ens någon roll om man "tror på" att det är farligt på alla möjliga vis, räcker det inte med själva principen att stoppa konstgjorda ämnen i allt och sälja det i fina förpackningar med tjusiga ord och bilder som folk sväljer med hull och hår därför att de är utformade för att göra just det. (Det där med alla människor som inte ”tror på” vetenskapliga resultat kan vi kanske ta en annan gång).

Den där lilla tjejen som älskade The Arks texter, diverse pysselaktiviteter och hjälpte mamma med allt hemma finns i allra högsta grad kvar. Förhoppningsvis har jag med tiden lagt lite mer kunskap och kanske till och med lite erfarenhet och visdom till den mixen. Som vanligt hittar jag något projekt som tar upp all energi och kraft ett tag innan jag hittar något annat att lägga den tiden på… vi får se hur länge det här varar. Det handlar inte om att försöka lösa världens alla problem utan om att med små medel leva ett bättre liv, och skriva om det så jag en vacker dag kan titta tillbaka och förundras över att jag tyckte si eller så just då.

Spännande grej det där med att titta tillbaka. Ofta helt knäppt att inse hur mycket jag oroade mig för och stretade emot en viss uppgift, tenta, uppsats eller kurs i allmänhet, när den i efterhand betyder hur mycket (lite) då? (Den motvilliga akademikern? Den diskussionen kan också få vänta på bättre tider). Enklare att lägga den energin på att bara göra det som skulle göras och sedan ha lite (ibland mycket) kvar till bättre saker. Studentens värsta vän prokrastineringen är inte kul alls. Släng ut den genom fönstret och stäng. Gör det du ska göra och det du vill göra, men gör inte det du vill göra bara för att slippa göra det du ska göra, det blir bara jobbigt. Så det så. Sluta streta emot så löser det sig. Mastodontutmaning det där sista… men vill man så kan man, eller hur? Något har jag lärt mig på fyra och ett halvt år ;)