This calls for a minor language exception

På väg hem. Fruktansvärt vacker dag med strålande solsken, klarblå himmel, -1 grad sisådär, och snö som inte hunnit bli något annat än strålande vit än. Underbart. Tagit en promenad utan att frysa om vare sig tårna eller fingrarna, spenderat en timme med att hitta sanslöst fina kläder. Fynda är fel ord, men jag är helt klart på för gott humör för att låta mig nedslås av... tänk Erik Dahlbers gata (eller tänk bred Stockholmsallé med stenlagd gång i mitten), skottad bred nog för två med ungefär 30 centimeter snö på båda sidor om skottningen. Jag från ena hållet, leende för mig själv, i skor som egentligen är till för ridning, och en beige dunjacka som är uppåt 8 år gammal men helt okej. Från andra hållet: två tjejer i approximativt liknande ålder, den ena med en totalfluffig vit päls (precis SÅ fluffig) och shiny silvriga pilotsolisar, den andra i en brunaktig men lika fluffig päls, och matchande brillor. Skränande. Tänk blekta extensions, bubbelgum och klackar de inte kan gå i. Högljutt kraxande som kråkor. Krax krax. Med de pälsarna skulle det inte förvåna mig om de en blåsig dag skulle kunna lyfta armarna och flyga iväg också. Flax flax. Som sagt jag flyttar mig lite åt sidan, men utan att kliva ut i 30 centimeter snödjup. Kråkorna tränger sig förbi mig i bredd, och den ena säger andlöst förödmjukat till den andra "SÅG du va DRYG?!". Förlåt mig flickor, men jag är på för bra humör idag. Jag skrattade gott resten av vägen hem. Tack krax, ni gjorde min dag!

Alltså, fluffy fur påminde faktiskt ännu mer om Joeys hår:



Så jävla roligt, jag skrattar fortfarande!