Smått obekvämt men underbart

Jag vet inte riktigt var jag ska vara... förut var valet rätt enkelt - satt jag inte vid skrivbordet så fanns det bara en fåtölj, sängen och badrummet att välja på. Nu finns det helt plötsligt så många separata rum plus hall att välja på. Needless to say, den här lägenheten är absurt mycket för stor för lilla mig. Man tager vad man får, och trots en mycket fördelaktig hyra så svider det rejält.

Jag är inte helt säker på vad jag förväntar mig av det här inlägget. Kanske att övertyga mig själv om att jag under omständigheterna har gjort allt (utom att leva på potatis och säga upp bredbandet) jag kunnat för att hålla nere kostnaderna under rådande omständigheter. Missförstå mig rätt, lägenheten är superfin, det är stört nära till jobbet (om korttidskontraktet inte sägs upp innan det blir aktuellt...), och det är säkert logiskt att det krävs en liten inkörningsperiod att vänja sig vid så drastiskt mycket större ytor. Köket är fett najs och matlagningsambitionerna begränsas endast av antalet förvaringsburkar ;)

Den där parentesen är kanske roten till stressen, att jag inte vet exakt hur länge jag får bo kvar. I kombination med mer än en dubblering av hyran, samt el och bredband som helt nya separata kostnader (ingick tidigare i hyran). Eller så beror det bara på att jag lever på sparade pengar, och det känns inte super. Samtidigt vet jag ju att jag haft en satans jäkla tur, och en del av mig dansar glädjedans medan den andra sneglar på sparkontot och svettas lite.

När är det egentligen dags att börja svettas? Jag borde känna mig jävligt duktig och lyckligt lottad som klarar några månader med nära noll inkomster och dubbla hyror utan problem. En del av mig gör det också. Kluvet, helt enkelt. Jag är överlycklig över mitt nya köksbord, samtidigt som det finns en liten finansiell rådgivare i bakhuvudet som med korsade armar står och blänger lite på mig.

Jag kan trösta mig med att hemförsäkringen blev billigare. Mycket billigare, nästan 40% av vad den brukade kosta. Maten ligger som vanligt kvar på ca 900 kr/mån, så det som egentligen svider mest är nog bredbandet. Com Hem eller Bredbandsbolaget har jag att välja på, med en kommentar från tidigare hyresgäst om att den första nästan aldrig funkar i det här huset. Häpp. Samma abonnemang som tidigare men nu till en kostnad av 369 sura riksdaler i månaden.

There's no way around that, jag är trots allt (snart) dataingenjör... de bjöd iaf på flyttavgiften, även om killen i luren blev märkbart besviken när jag inte ville köpa ännu fler grejer av dem, och ännu mer besviken att han inte fick försöka övertyga mig någon längre stund.

Kanske är jag bara sedvanligt otålig - jag längtar tills jag kan börja spara pengar igen istället för att gå med minus varje månad. Samtidigt är det ett sanslöst mentalt lyxproblem, för det är fantastiskt att kunna lalla runt i nästan 6 månader utan större inkomster utan att behöva skaffa sommarjobb eller leva på havregrynsgröt, samtidigt som de fasta kostnaderna skenar jämfört med de senaste åren. Egentligen går jag ju inte alls minus.

Dubbla hyror, enstaka restaurangmat och inträden, elräkningar, nya möbler och jobbgarderob, bring it on! Van som jag nu är vid att inte shoppa ihjäl mig svettas jag lite över alla beslut, men egentligen inte över själva pengarna. Jag är bara inte van vid att spendera större summor längre, och vad som tidigare var "några hundralappar" räknas nu som en större summa. Däri ligger själva anledningen till att jag överhuvudtaget kan fokusera på hemmaprojekt och exjobb istället för att jobba deltid och försöka plugga på "fritiden".

Lite beslutssvettande är bara nyttigt och ytterligare ett tecken på att varje beslut nu är viktigt och värt något... ett tecken på att jag återtagit kontrollen över min egen tid.