01 december 2016

Nu så!

Nya tider, nytt fokus, ny blogg. Jag gör ett litet experiment med Tumblr för det är den plattform jag fastnat mest för... igen. No nonsense så jag kan fokusera på att dela med mig av mitt skrivande! Det går inte att kommentera på vanligt vis, men mejla mig gärna på outrageousoptimism@gmail.com!

https://outrageousoptimism.tumblr.com/

Vad tycks? Nu fortsätter vi styra den här skutan i en positiv riktning tillsammans! Vad vill ni läsa om? :)

Bloggar

Jag vill ju bara skriva. Resten ska liksom bara funka. Jag har haft 7 olika aktiva bloggar de senaste 10 åren, från MSN till MySpace till Blogger till Tumblr till Blogger till WordPress till Tumblr. Igår lyckades jag skaffa mig Medium också, efter att ha städat upp mitt Tumblrkonto, skrivit tre awesome uppsatser till poster, hittat ett tema jag gillar och försökt installera Disqus. Nackdelen med Tumblr är ju att man inte kan kommentera på "vanligt" vis. Man kan ha en frågasida med ett formulär, men det blir inte en konversationstråd på samma sätt. Trots att jag trots allt är professionell fullstackutvecklare så vill jag inte behöva skriva min egen HTML/CSS för att få en fungerande blogg, jag vill bara skriva! Jag kan tweaka detaljerna lite men grundelementen ska vara där. Ungefär här brukar jag ge upp och smyga tillbaka till Blogger, för jag måste tydligen skriva min egen kod from scratch för att få något som beter sig som jag vill.  Sökandet fortsätter, för den här gången tänker jag inte ge upp och stanna här. Blogger kan vara den bloggplattform som fått minst kärlek av alla de senaste tio åren... men samtidigt innebär det att det inte har hänt speciellt mycket. Det är inte flashigt men det funkar. Hur det funkar med reklam har jag ingen aning om eftersom jag kör NoScript på allt och blockar allt annat som slinker igenom... jag ser sällan någon reklam och det är grymt skönt!

Det får bli dagens tips - installera NoScript! Nu ska jag gå och svära lite över WordPress.

30 november 2016

Förutsägbara svarta hål

Missnöje är ett gissel. Chefen beter sig inte som du tycker att hen borde. Du är tröttare än du tycker att du borde. Datorn är långsammare, maten inte tillräckligt god, du hinner inte allt du vill och när du gör det så finns inte energin. Stopp. Vad håller du på med? Upplevelserna, energin, relationerna och förändringarna du vill ha kommer inte komma flygande av sig själva. Det krävs hårt arbete.

Jag blir påmind om Alastor Moody i Harry Potter and the Goblet of Fire (fast det egentligen inte var han just då). CONSTANT VIGILANCE!!! Det är precis vad som krävs, för innan du vet ordet av så har du blivit lite för bekväm igen och glider ner i någon sorts vardagslunk som du egentligen inte vill befinna dig i oavsett av hur mysigt det låter.

Det är inte mysigt, det betyder bara att du har stannat, eller rent av fallit ned i dina egna välkända gropar - tanke- och beteendemönster du är så van vid att du inte ens märker att det har hänt. Igen. CONSTANT VIGILANCE!!!

Mitt egen svarta hål är ganska lätt att känna igen. "Helt plötsligt" känner jag mig uttråkad, tråkig, färglös, trött och ensam. Jag går inte in för något med liv och lust utan allting är ganska meh. Ofta är jag hungrig utan att veta om det. Fast det vet jag ju egentligen. För det händer inte "helt plötsligt". Det som händer är att jag fastnar i en loop av att inte äta, sova, träna eller umgås med andra människor tillräckligt.

För lite dagsljus, vatten, skratt, mentala och fysiska utmaningar. Slutar försöka, väntar på att andra ska agera, ta ansvar, hitta på, hjälpa mig ur situationen. Går runt lite som en zombie mellan hemmet, jobbet och mataffären och reflekterar inte så mycket över det. Gnällig som satan blir jag, till andras och mitt eget stora förtret. Pågår det mer än några dagar så kan jag känna mig totalt misslyckad och övertyga mig själv om att ingen tycker om mig. Varför är det ingen som frågar hur jag mår? Märker att något är fel? Oroar sig för samma saker som jag oroar mig för?! När någon annan eller något annat är annorlunda, då kan jag ju hitta tillbaka till mitt ideala tillstånd! Om man sitter på händerna och väntar på att något annat ska förändras, att någon annan ska agera, då kan man vänta en hel livstid. Man får bara det man ger och ber om.

När man själv är gnällig så förstärks andras gnäll och tillsammans sitter man där i ett överväldigande berg av negativitet. Många människor verkar leva hela sina liv på det sättet. Andra pendlar mellan hopp och förtvivlan... det är okej. Hur lyckligt lottade vi än är så har vi alla våra egna utmaningar. De goda nyheterna är att vi kan lära oss att känna igen dipparna snabbare och snabbare så vi inte behöver vistas i det där familjära men tråkiga hålet alldeles för länge. Fånga oss själva tidigt på färden längs spiralrutschkanan som leder till botten. Andra människor kan temporärt bromsa färden, men själva fångandet får man lov att lära sig att klara själv.

CONSTANT VIGILANCE!!! För min del börjar det ofta med att jag försöker göra för mycket på samma gång. Hjärnan klarar bara av att fokusera på en sak i taget, och för en person som vill göra allt, testa allt, uppleva allt... jag splittrar mig själv ganska ofta, och splittrat fokus är min största fiende. När jag skaffar mig så många saker jag vill göra bra att ingen av dem blir bra. Jag bryr mig om allt, lägger märke till allt, kommer ihåg allt. Det är lätt hänt att det blir för mycket när jag inte kommer ihåg att välja med tillräcklig omsorg. Det du fokuserar på blir din verklighet.

Tackla din största rädsla, hela tiden. Det där du prokrastinerar, oroar dig för, skulle vilja orka göra, våga prova, hoppas att du kommer göra någon gång i ditt liv. Bara gör det. Nu. Det spelar ingen roll om det är den stinkande soppåsen som ingen har gått ut med, gå till gymmet, anmäla dig till en danskurs eller att hitta ditt livs kärlek. Just start and do it now. Om du kontinuerligt eliminerar det största irritationsmomentet så hittar du snart tillbaka till en mer positiv plats. Fortsätter du prokrastinera halkar du vidare längs rutschkanan mot botten.

Fördelen med att resan ner i hålet är så förutsägbar är att du kan lära dig att bryta den, bara du blir medveten om den. Lär dig dina egna mönster och börja göra något bättre.

29 oktober 2016

Nya tider. Nytt liv.

Hej vänner!

Herregud vad länge sen det var jag skrev något här. Inte så att jag har slutat skriva... vet ni den där känslan när man växer ur saker? Helt plötsligt känns det inte riktigt rätt längre, som en för liten låda som man inte får plats i längre. Det har hänt så otroligt mycket det senaste året, och jag har förändrats med ljusets hastighet! Både positiva och negativa, omtumlande och livsomvälvande saker har hänt... jag är inte samma person jag var för 6 månader sedan, nej, jag är mer mig själv än jag har varit någonsin tidigare! Den personen älskar fortfarande att skriva och vill väldigt gärna dela med sig, men det känns som att fokuset här var på att hitta kontroll, system som funkar, spara pengar, rensa systematiskt... som en reflektion av att jag inte vågade släppa taget, lita på mig själv och andra, bara lita på att det jag vill är bra nog. Jag höll krampaktigt i skolbänkslocket, planerade mer än jag exekverade. Tänkte mer än jag gjorde. Analyserade, överanalyserade... till vilken nytta? Inte så att inte allting hade ett syfte, jag är ju där jag är idag för att allt det där strukturerandet har lett till en otroligt trygg och stabil bas att stå på, både vad gäller ekonomi och arbete. Ordning på prylar, pengar, ett jobb jag fortfarande älskar ett år senare... faktum är att jag blir mer kär i det för varje dag som går. Eller snarare i människorna jag har turen att arbeta med. Det är spännande och utmanande uppgiftsmässigt också, men människorna är det som gör det till vad det är! Som gör livet till vad det är! Jag sprang in i någon form av vägg rent socialt vad gäller min personliga utveckling. Ni som har hängt med ett tag har nog anat att jag har spenderat väldigt länge med att vara väldigt rädd för alla möjliga saker, och framför allt andra människor. Inte vad gäller prylar, status och sånt, men jag har varit helt fast i "vad tycker/tänker andra om mig, som person?". Varför har jag i perioder varit så otroligt ensam? Varför är jag rädd för allt som är nytt (jag visste inte ens att det var rädsla för några månader sen... nu är det hur tydligt som helst)? Varför klarar jag inte av att visa vilket go människa jag egentligen är i sociala sammanhang? Varför har jag låst in mig i den här lilla pyttiga lådan?

Såhär i efterhand kan jag se att jag har förpackat mig själv så tajt att jag knappt kunde andas... satt upp sådana strikta gränser för vad jag accepterar hos mig själv att jag knappt kunde flytta mig en halv centimeter utan att bryta någon form av imaginär regel. Man kan vara hur stabil som helst i andras ögon men ändå aldrig vara nöjd med sig själv. Enough of that!!

Som en klok kollega sade i juni när vi tillsammans stod på scen inför 350 personer (true story!): Jag vill inte vara rädd längre, så därför ska jag inte vara det. Och vet ni? Det kan vara så enkelt. När man släpper försöken att kontrollera allting i sin tillvaro så har livet en tendens att kasta hur många nya upplevelse och möjligheter som helst på en, och det kommer kännas som att det till och med händer i rätt ordning.

Jag behöver fnula lite, men en helt ny version av mig kommer återkomma i någon form på någon plattform. Såhär glad, optimistisk, energisk och stark har jag aldrig varit tidigare. Jag behövde bara lära mig att det går att lita fullt ut på andra människor... att allting blir bättre än man kunnat tänka sig bara man lär sig att lyssna på sig själv... lär känna sig själv, som man är och vill vara, oberoende av vad människor runt omkring tycker. Det är grymt mycket svårare än att följa upp ekonomin, underhålla komposten eller rensa i garderoben, men det ger oändligt mycket tillbaka, för resten av livet.

Ta hand om er, I'll be back!


11 juli 2016

Ömsar skinn

Mindre internet mer liv. Naturligtvis var det den planerade titeln på inlägget som skulle komma efter begränsa-nätet-utmaningen. Sen hände allt på en gång. Helt plötsligt började dörrar öppna sig både till höger och vänster och mittemellan och jag började helt sonika gå genom dem utan att titta efter speciellt noga istället för att smälla igen dem innan jag ens hunnit tänka på saken. Plötsligt skulle jag stå upp inför över 300 personer och prata om arbetsgivarens årstema och hur vi kan stötta och ta hand om varandra på bästa sätt varje dag. Sen slutade en omtyckt kollega från en dag till en annan - ett ömsesidigt och bra beslut men likväl plötsligt och sorgligt som satan - allt medan en chef hos kund började bete sig allt mer irrationellt och kundanställda började säga upp sig på löpande band.

Jag går ju igång på verksamhetsutveckling, psykologi, gruppdynamik och så (och nu har jag lärt mig att jag "behöver" läsa om karaktärs- vs. utvecklingsfeedback också), men ibland kanske det blir lite mycket på en gång... lite sära på intresse och vad jag faktiskt behöver bry mig om. Det har varit en känslomässig bergochdalbana och väldigt intensiva månader. För att inte tala om den personliga resan spikrakt uppåt som jag har hamnat på sedan jag hoppade på tåget och började på det här fantastiska jobbet i oktober förra året. Det händer något nytt varje dag och jag har aldrig varit såhär glad eller haft såhär mycket energi någon gång tidigare i mitt liv.

Att vara omringad av intressanta människor som verkligen bryr sig på daglig basis gör att mirakel efter mirakel sker - både privat och professionellt. Jag kan inte längre gå på mina tidigare erfarenheter för de är totalt värdelösa när det gäller att förutsäga både hur andra men framför allt jag själv reagerar i olika situationer nu för tiden. Det är som att det har uppstått sprickbildning i det negativa men trygga, förutsägbara och logiska pansarskalet jag hade byggt upp omkring mig. Ljus, luft och liv har släppts in, först som en bländande sömnig solstråle i taget, och nu är det precis som att stora sjok ramlar av en vecka i taget. Det var en trång låda jag hade förpackat mig själv i, det fanns knappt plats att andas eller röra sig.

Jag ska inte sticka under stol med att de senaste årens ihärdiga rensande, filosoferande, miljötänkande och sparande har gjort sitt till när det gäller att göra plats för mer liv i mitt liv. Mer tid, mer energi, bättre vanor och samvete har naturligt lett till att det finns utrymme för bättre hälsa, bättre relationer, mer livsglädje, mer av allt som betyder något på riktigt. Tre löneförhöjningar på ett år skadar inte heller, och det är först nu jag har insett att jag faktiskt har råd med alla de där sakerna som vi aldrig har haft råd med - jag kan göra alla de där sakerna som jag inte kunde berätta om när vi kom tillbaka efter sommarlovet. Jag kan köpa en ny säng utan att fundera över något mer än materialval. Jag kan testa vad fan jag vill istället för att stå utanför med näsan tryckt mot glaset.

Alldeles oavsett förhållningssätt till ägodelar, resursfördelning eller ekonomisk situation så är det dock människorna som gör livet till vad det är. Den viktigaste lärdomen just nu är att jag kan göra alla de där sakerna som andra människor gör. Jag kan vara den som drar ihop folk, hittar på saker, bjuder in... då blir man så småningom den som blir inbjuden också. Nu kan jag se att jag bara suttit på händerna och undrat vad det är för fel på mig som aldrig får vara med. Rädd för precis allting. Nu skäms jag för alla de där sakerna som jag aldrig har gjort men har velat göra (ätit med pinnar, testat sushi, besökt platser jag vill se, lärt mig crawla, sjunga i kör, skriva en bok, springa marathon, och framför allt lära känna fler människor), men jag kan se att det är en naturlig reaktion på långvarig rädsla och osäkerhet - något som går att arbeta sig igenom för att komma ut starkare på andra sidan. Precis som alla andra områden jag successivt har förbättrat.

Min defaultreaktion är alltid att jag vill kontrollera, styra och strukturera. Det där med organisation, system och planer är jag ju jävligt bra på. Det är tryggt och förutsägbart. Visserligen är det allt mitt sorterande, analyserande, logiska tänkande, planerande och en hel del envis viljestyrka som möjliggjort den här utvecklingen - jag har tillräcklig ordning på praktikaliteterna i livet för att slippa tänka på dem och har därmed frigjort utrymme att våga hoppa utan att titta.

Jag har levt uppe i min eget huvud väldigt länge vilket har lett till att jag är intimt bekant med mina egna tankemönster och absolut inte rädd för mina egna känsloyttringar oavsett hur starka de blir - nu kan jag se att det är en styrka. Alldeles för många människor går genom livet och försöker leva på en gyllende medelväg av lagom där allting ser perfekt ut hela tiden. Livet är rörigt så låt det vara det! Det är i dalarna och på topparna de riktigt värdefulla och lärorika upplevelserna bor. Om man inte vågar vara riktigt olycklig så kommer man aldrig våga vara riktigt lycklig heller. Organiserandet har absolut en roll att spela, men det är i det spontana, oplanerade, varma och fluffiga som det riktiga lyckoruset bor. I interaktionerna med andra människor och när man vågar följa magkänslan utan att tänka för mycket.

Förra veckan var helt jävla magisk, och den var det för att jag såg till att den blev det. Jag drog i folk, frågade, pratade och hittade på, utan att fundera allt för mycket över vad som skulle hända om de sade nej. Simning, löpning, middagar, soffmontering hos en kompis med middag och övernattning, knytis, och Natten på Färgfabriken bara för att vem fan behöver inte dansa tryckare och sjunga med i powerballader tills rösten sviker under en gigantisk discokula hela natten med 1550 andra som bara är där för att ha roligt och utan krav på mer.

03 juni 2016

Fan vad fint


Till alla gympalärare i världen: glöm inte att berömma de elever som inte är bäst, som inte är bekväma, för vilka gympalektionerna är schemalagd tortyr där man känner sig utstirrad, dålig, kritiserad, hopplös, klumpig, ful och alla andra ord som man säger till sig själv när man känner sig riktigt riktigt osäker. Det är jobbigt nog att vara människa ändå. Heja Kalle!

27 april 2016

Exjobbsskrivande

Japp, ni läste rätt - jag skriver faktiskt på min effin exjobbsrapport! Inte finns det mycket mental kapacitet kvar när jag kommer hem från jobbet om kvällarna, men kanske har surfbegränsningen gjort att jag har fått både lite mycket extra tid och tillräckligt med perspektiv på tillvaron för att fatta hur jobbigt det är att gå runt och bära på tyngden av det ofärdiga projektet i månader... eh, år?

Tiden går så fort även när man inte sitter framför datorn både hela dagarna på jobbet och större delen av fritiden hemma. Jag började jobba för snart 7 månader sedan, numera heltidsanställd och jag har bokstavligt talat renskrivning av tre kapitel, korrläsning och en liten demo kvar till examen. Nu kör vi så det ryker! Åt helvete med delar av sparplanerna för den här veckan orkar jag varken laga matlådor eller cykla, men det får det vara värt. Förvånansvärt nog så verkar jag klara åtminstone basmålet om minst 50% sparandegrad per månad ändå :)

Det enda jag saknar är själva skrivandet, men det enda som kräver internetanslutning är ju själva publicerandet. Efter examen. När jag kan börja andas igen, typ. Det lär vi bli varse, exakt vilken stenbumling jag har gått och burit på... de där man inte inser tyngden av förrän de släpper taget.

25 april 2016

Läggdags 21.00

Ätit, yogat, mediterat, bra bok. Total lyx. Det är så najs att jag fnissar nöjt för mig själv.

04 april 2016

En cykeltur

1. Höga smällar och rökmoln... vad f** är det som pågår? Inte helt uteslutet att någon bombar Globen, eller Skanstullsbron... eller kanske Tele2 Arena. Åka närmare eller ta en fet omväg (alternativt trampa iväg i motsatt riktning utan mål)?

2. Som en scen ur Lord of the Rings II. Orcherna skanderar, försöker få den andra sidan att börja. Hammarby... Hammarbyy... HAMMARBY..!! Åh fan. Shall I describe it to you, or would you like me to find you a box?

3. Omgiven av smällare kastade från bron ovanför, på bilar, cyklister, gående, båtar... röken och stanken tät, polisen är överallt men lyfter inte ett ögonbryn medan vi andra dödliga försöker titta åt alla håll samtidigt utan att köra på varandra. Ramlar nästan av cykeln när en speciellt högljudd smällare landar vad som känns som två meter från cykelbanan.

4. Hur kan vuxna människor bete sig såhär? Då är alla ändå på väg *till* matchen och är får man väl anta relativt nyktra. Överhängande tanke: idioter.