Jag blir påmind om Alastor Moody i Harry Potter and the Goblet of Fire (fast det egentligen inte var han just då). CONSTANT VIGILANCE!!! Det är precis vad som krävs, för innan du vet ordet av så har du blivit lite för bekväm igen och glider ner i någon sorts vardagslunk som du egentligen inte vill befinna dig i oavsett av hur mysigt det låter.
Det är inte mysigt, det betyder bara att du har stannat, eller rent av fallit ned i dina egna välkända gropar - tanke- och beteendemönster du är så van vid att du inte ens märker att det har hänt. Igen. CONSTANT VIGILANCE!!!
Mitt egen svarta hål är ganska lätt att känna igen. "Helt plötsligt" känner jag mig uttråkad, tråkig, färglös, trött och ensam. Jag går inte in för något med liv och lust utan allting är ganska meh. Ofta är jag hungrig utan att veta om det. Fast det vet jag ju egentligen. För det händer inte "helt plötsligt". Det som händer är att jag fastnar i en loop av att inte äta, sova, träna eller umgås med andra människor tillräckligt.
För lite dagsljus, vatten, skratt, mentala och fysiska utmaningar. Slutar försöka, väntar på att andra ska agera, ta ansvar, hitta på, hjälpa mig ur situationen. Går runt lite som en zombie mellan hemmet, jobbet och mataffären och reflekterar inte så mycket över det. Gnällig som satan blir jag, till andras och mitt eget stora förtret. Pågår det mer än några dagar så kan jag känna mig totalt misslyckad och övertyga mig själv om att ingen tycker om mig. Varför är det ingen som frågar hur jag mår? Märker att något är fel? Oroar sig för samma saker som jag oroar mig för?! När någon annan eller något annat är annorlunda, då kan jag ju hitta tillbaka till mitt ideala tillstånd! Om man sitter på händerna och väntar på att något annat ska förändras, att någon annan ska agera, då kan man vänta en hel livstid. Man får bara det man ger och ber om.
När man själv är gnällig så förstärks andras gnäll och tillsammans sitter man där i ett överväldigande berg av negativitet. Många människor verkar leva hela sina liv på det sättet. Andra pendlar mellan hopp och förtvivlan... det är okej. Hur lyckligt lottade vi än är så har vi alla våra egna utmaningar. De goda nyheterna är att vi kan lära oss att känna igen dipparna snabbare och snabbare så vi inte behöver vistas i det där familjära men tråkiga hålet alldeles för länge. Fånga oss själva tidigt på färden längs spiralrutschkanan som leder till botten. Andra människor kan temporärt bromsa färden, men själva fångandet får man lov att lära sig att klara själv.
CONSTANT VIGILANCE!!! För min del börjar det ofta med att jag försöker göra för mycket på samma gång. Hjärnan klarar bara av att fokusera på en sak i taget, och för en person som vill göra allt, testa allt, uppleva allt... jag splittrar mig själv ganska ofta, och splittrat fokus är min största fiende. När jag skaffar mig så många saker jag vill göra bra att ingen av dem blir bra. Jag bryr mig om allt, lägger märke till allt, kommer ihåg allt. Det är lätt hänt att det blir för mycket när jag inte kommer ihåg att välja med tillräcklig omsorg. Det du fokuserar på blir din verklighet.
Tackla din största rädsla, hela tiden. Det där du prokrastinerar, oroar dig för, skulle vilja orka göra, våga prova, hoppas att du kommer göra någon gång i ditt liv. Bara gör det. Nu. Det spelar ingen roll om det är den stinkande soppåsen som ingen har gått ut med, gå till gymmet, anmäla dig till en danskurs eller att hitta ditt livs kärlek. Just start and do it now. Om du kontinuerligt eliminerar det största irritationsmomentet så hittar du snart tillbaka till en mer positiv plats. Fortsätter du prokrastinera halkar du vidare längs rutschkanan mot botten.
Fördelen med att resan ner i hålet är så förutsägbar är att du kan lära dig att bryta den, bara du blir medveten om den. Lär dig dina egna mönster och börja göra något bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar