19 december 2015

Sjuka tider

Sista hela jobbveckan har varit ett enda kaos såhär i influensatider, kollegorna var magsjuka och förkylda om vartannat, och själv stannade jag hemma med någon form av mild maginfluensa/illamående. Egentligen borde vi jobba hemifrån hela högen istället för att dela med oss av härligheten... Jag lyckas oftast skaka av mig annalkande sjukdomar bara jag kan hålla mig borta från snörvlande kollegor i en dag, vilket känns mycket mer effektivt än att släpa sig till kontoret och verkligen bli sjuk, för att sedan ligga helt däckad i flera dagar.

Än så länge är det ingen som klagat på att jag i perioder lägger mitt eget schema, generellt verkar det som att folk är nöjda så länge man levererar det man kommit överens om inom utsatt tid. Var, när och hur är mindre viktigt så länge resultat produceras. Och varför inte - kanske är detta ytterligare ett exempel på min bristande erfarenhet när det gäller frihet under ansvar - det spelar mindre roll om du är på plats på utsatt tid så länge jobbet blir gjort och du inte missar de viktigaste mötena.

Samtidigt har jag redan träffat på många människor som inte klarar av att ta det där ansvaret. Det är ju inte bara ansvar för jobb, utan även ansvar för den egna hälsan (och i viss mån andras) det gäller. Folk som är jättesjuka men fortfarande känner sig tvingade att hantera jobbmejlen, känner ständig negativ stress, skyndar överallt, etc. Det smittar också, precis som gnäll, och det är så lätt att falla dit. Jag tror fortfarande att vi är våra egna värsta fiender - är det verkligen någon annan som tvingar dig till det beteendet eller är det du själv?

Jag ramlar också ned i det hålet, och det är jättesvårt att skilja på sina egna och andras förväntningar, speciellt om det finns en känsla av att "alla andra" gör si eller så. Kanske gör de det, men det betyder inte automatiskt att du också måste göra det, eller att det är ett effektivt eller bra beteende som bör uppmuntras/tillåtas att fortgå. Jag får regelbundet dåligt samvete för allt möjligt för att i efterhand inse att den förväntningen var något som bara fanns i mitt eget huvud. Jag har jättesvårt att acceptera att mina egna krav på mig själv alltid är högre än andras krav på mig... Det låter ju så satans malligt på något sätt, vem är jag att sätta mig på några höga hästar och påstå något sådant? Samtidigt har aldrig någon annan varit besviken på mig utan att jag blivit besviken på mig själv, så jag borde kunna hitta någon sorts trygghet i att mina egna förväntningar är en fullgod måttstock för alla prestationer.

Självrannsakan, medvetenhet och ständiga små förändringar är krävande, och det är inte lätt att vara ärlig mot sig själv. Men vad är mer värt att ständigt jobba på än sin egen självkänsla och alla de där små tanke- och beteendemönstren som påverkar varenda minut av livet? Jag har fortfarande inte hittat något bra sätt att påminna mig själv om allt jag vill åstadkomma, men jag vet att ett första steg är att bli medveten om hur jag beter mig och tänker, och det mest effektiva andra steget är att koka ned målet till ett antal mätbara handlingar. Kanske att det blir ett mål för nästa år att komma på ett bra system så att jag inte släpper allt när jag ramlar ned i det där febriga och/eller stressiga negativitetshålet :)

5 kommentarer:

  1. Jag "lider" av samma åkomma. Dvs svårigheten att inse när en borde vara hemma från jobbet. När kroppen skriker åt en att stanna hemma, men det dåliga samvetet slår till. Jag tänker då på de stackare som är kvar på jobbet, och måste göra mitt jobb med. Det är nog svårt att komma till rätta med. En vacker dag intalar jag mig. En vacker dag.

    Sedan försöker jag jobba med självkänslan. Jag duger och jag kan. Jag måste inte ideligen bevisa min duktighet, eller känna mig usel för att jag måste ta reda på saker. Men det är en svår grej att komma tillrätta med. Det tar som du skriver tid, och ju äldre jag blir desto värre blir det. Som ung var jag aldrig rädd för något, och tyckte nog att jag hade svaren på det mesta. Så lite jag visste. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den där vackra dagen kommer förhoppningsvis snabbare än vi tror bara vi lär oss att slappna av lite. Det är okej att vara människa, både för oss och andra :)

      Själv har jag spenderat min ungdom med att vara rädd för det mesta, så nu hoppas jag kunna släppa taget lite och bara testa utan att veta!

      Radera
  2. Jag upplever att det du beskriver hänger mycket ihop med om det är en arbetsplats för personer med akademisk examen eller för arbetare. Som du vet har jag ju mest erfarenhet av det senare och där är det inte ok att komma prick när jobbet börjar och definitivt inte minuten efter trots att det egentligen inte spelar någon som helst roll för det arbete som utförs. Överlag tror jag att många har större förtroende för ärlighet/lojalitet hos akademiker än icke-akademiker men jag tror, precis som du påpekar, att det finns folk av alla varianter på alla jobb…

    God helg!
    Den där anonym/ sojalecitin.wordpress.com jag lyckas inte kommentera som annat än anonym ändå :P

    SvaraRadera
    Svar
    1. De villkoren känner jag igen allt för väl, arbetsplatser där man värderar (omotiverad) punktlighet över allt annat, även om personen i fråga gör ett superjobb och viger hela sitt liv (och obetalda övertid) till arbetet. Det är sjukt att det ska behöva vara så, och jag tror inte att det finns någon som helst koppling mellan examen och ärlighet eller arbetsmoral.

      Dessutom är det ju bevisat att vi är olika funtade, och att man inte på något sätt är en sämre människa för att man inte är naturligt morgonpigg. Tänk om vi kunde värdera varandra lika högt utifrån erfarenhet och personliga egenskaper!

      Åh, intressant blogg! Fungerar det inte ens om du väljer WordPress som ID? Jag blir inte klok på Blogger ibland, sorgligt underprioriterad för en produkt med så många användare kan jag tycka om jag får nördgnälla lite ;)

      Detsamma!

      Radera
  3. Nej, inte ens namn/webadress funkar… Knasigt. /Sojalecitinfri

    SvaraRadera