28 december 2015

Fina nog

På tal om att släppa lite på kontrollen ibland så lyckades jag njuta i fulla drag av ett restaurangbesök på Annandagen. En helt fenomenal vegetarisk rätt med friterad rotselleri (mumma!), syltade kantareller, morötter, chèvre, valnötter, morötter och jag vet inte vad annat... och så en flaska bubbelvatten för 79 kronor. Ha! Jeez...

Den här gången skar det inte lika mycket i min sparsamma själ. För det första var det en av de äldre restaurangerna i Stockholm med garderob, vita linnedukar och trevlig personal. Dessutom en av de där som min mor gick och suktade efter att besöka på den tiden när hon inte hade råd... det finns flera sådana önskningar som bara väntar på att uppfyllas. Sedan var maten helt fantastisk, trots att man blir påprackad 80 ml vatten istället för 33 om man inte hänger med i svängarna.

Visst är det extravagant så det förslår, men det var det värt den här gången, och frågan är om det inte kan vara värt att beta av Grand, Operakällaren och Fåfängan också... Mammas bucket list ser väldigt annorlunda ut än min, men det gör den ju inte mindre värdefull eller viktig :) Det som oroar mig lite (mer än det rent obvious slöseriet med pengar) är den ständiga frågan: Är vi fina nog för det?

Fascinationen för människor som betalar hutlösa summor för allt möjligt ("har råd") kombinerad med en överhängande rädsla för att inte passa in ("inte fina nog")... jag förstår ju vad hon menar, och samtidigt tycker jag att det är tragiskt. Vem fan bryr sig om jag går på finare restaurang i vardagskläder (idag svarta byxor och en relativt välanvänd ulltröja)? Jag är precis lika mycket värd som betalande gäst oavsett (haha, förutom att jag äter vegetariskt och dricker vatten då ;)). Om någon är otrevlig eller prioriterar gäster som äter femrätters så shame on them - inte fasen är det jag som ska ha dåligt samvete då!

Jag tror själv att det handlar mer om attityd än något annat, vem som helst kan låtsas vara fisförnäm idag - antingen genom att bete sig allmänt arrogant eller låna pengar för att köpa "rätt" prylar och tjänster. Att bete sig som att man "har råd" och "är fin nog" betyder inte alls att man är välutbildad, raffinerad, elegant eller har klass och stil idag (gjorde det någonsin det?). Rätta mig om jag har fel, men det har dessutom aldrig varit likställt med att man är trevlig.

Nej, märklig sak att bli imponerad av... fast imponerad är också fel ord. Det handlar nog inte om avund eller ens respekt, men likväl finns den där frågan kvar där - är vi fina nog? Precis som att man måste vara bekväm i balklänning till vardags och föra sig med en infödd självklarhet i grandiosa miljöer för att få äran att betala en restaurang hutlösa summor för trevligt bemötande och något som förhoppningsvis liknar en delikat måltid.

Komplicerat är vad det är, och jag vet inte riktigt vad jag ska tro eller om det är något hon behöver hjälp med att ta sig förbi. Farmor var likadan, hon uttryckte alltid en oro för att hon inte var "fin nog" att umgås med oss... vad i..? Är det en generationsfråga? Klassfråga och generationsfråga? Visar det på artighet eller en underliggande och omotiverad förminskning av sig själv? Pengar eller attityd? Självkänsla?

Några kollegor hade en liknande diskussion på jobbet - När tjänar man tillräckligt för att handla på NK? med en underton av att När är man rik och fin nog för att vara välkommen? I call complete and utter bullshit. Kanske för att jag anser mig ha genomskådat konsumtion som ett sätt att uppnå status och självförtroende? Det spelar ingen roll hur rik jag blir, jag kommer ändå inte känna mig "välkomnad" på NK. Inte Kicks heller så länge de inte anställer genuint trevlig personal som vill kundens bästa oavsett hur mycket smink man råkar använda just den dagen... och inte ens då skulle jag köpa mer än jag behöver.

Det jag reagerar mot är människor som behandlar andra människor olika beroende på antaganden om förmögenhet, utseende, eller vad som helst. Speciellt när det gäller situationer där jag är kund och således betalar någon för en viss vara eller upplevelse. Men ibland inser jag att det är mitt eget beteende som triggar både mina egna känslor och bemötandet från andra. Samtidigt har jag själv redan frigjort mig från de värsta förminskande känslorna och själva önskan att "passa in" i sådana sammanhang... Så frågan kvarstår - hur hjälper man på bästa sätt människor som uttrycker att de inte är "fina nog"?

7 kommentarer:

  1. Viktigt, viktigt inlägg! Tänkvärt och ständigt aktuellt. Känner ofta att jag är för ful och klumpig och ickevärldsvan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Vad tror du att de känslorna beror på, och vad skulle kunna motverka dem? Jag känner igen dem allt för väl, men har märkt att det släpper ju mer jag testar nya saker och upptäcker att det inte händer något speciellt. Undrar om det bara har med inställning och erfarenhet att göra..?

      Om andra människor beter sig illa så är det ju trots allt *deras* fel, inte vårt! Synd och skam om/att vi gör oss själva illa på detta sätt... Vi har väl alla en önskan att passa in, men varför slå på oss själva för att vi inte är bekväma i miljöer vi inte är vana vid? :)

      Radera
    2. Ursäkta sent svar, kände att jag ville finurla lite på frågan! :) Jag TROR att det har en del att göra med att jag aldrig känt att jag passat in, att jag alltid är fel på nåt sätt. Och det har antagligen sin förklaring i någon neuropsykiatrisk diagnos (står i kö för utredning). Mitt liv är liksom i limbo fram tills utredningen blir av, som att allt har satts på paus. Känner att jag inte kan komma framåt förrns jag vet mer. Och får jag en diagnos har jag också rätt att få hjälp, och det är mitt sista och enda hopp just nu. Tycker att du ställer så kloka frågor i din kommentar, du har så fin, eftertänksam och uppmuntrande syn på människor. Just det här att man kanske ska höja sig själv istf att racka ner på sig själv... Ska grunna vidare på detta! :)

      Radera
    3. Här får man finurla precis hur mycket man vill! :)

      Jag känner igen mig i den känslan, jag har i alla år försökt "passa in" men aldrig lyckats (gör någon det och är lycklig samtidigt..?). Jag gjorde mig själv väldigt olycklig på kuppen, och det är först nu jag verkligen känner att jag kan börja släppa på mina tidigare krav om att försöka vara "normal" eller göra "som alla andra" och våga prova att vara mig själv. Det fungerar förvånansvärt bra, men det är sjukt läskigt ibland.

      Just nu tror jag att det var fokuset på miljö, prylar, ekonomi, etc. som gjorde att det vände - det skapade ett externt fokus som gjorde att jag fastnade mindre och mindre i negativa tankespiraler om mig själv. Folk som bloggar om minimalism och ekonomiskt oberoende/early retirement har en så positiv can-do attityd, och det smittar något oerhört!

      Dessutom *gör* jag hela tiden något för att förändra saker nu, medan jag bara brukade prata, tänkatänkatänka och gnälla en massa förut... Att praktiskt åstadkomma något har boostat mitt självförtroende något otroligt, speciellt som det är områden jag tycker är viktiga. Det svåraste har varit att hantera mina egna känslor kring att göra något som *inte* är som "alla andra", men ju mer positiva förändringar jag genomfört, desto mer känslomässigt stabil har jag blivit.

      Att aktivt jobba på saker jag tycker är viktiga och testa saker jag aldrig ens skulle ha övervägt för att det var pinsamt (eller för att jag hade fördomar om vad det innebar) har på något sätt lyft på locket och släppt in ljuset i mitt liv. Vad jag har läst och hört så är det många som går igenom liknande livsomvälvande förändringar när de börjar rensa bland sina prylar, för sen kommer resten av bara farten - hälsa, ekonomi, vanorna man aldrig lyckats införa, lugn, tålamod, nyfikenhet och en gränslös aptit på livet och dess möjligheter. Eftersom jag är som jag är och kör ända in i kaklet när jag väl sätter igång så har jag ju även börjat bygga upp de ekonomiska förutsättningarna att göra vad jag vill, samtidigt som jag lär mig vad det faktiskt *är* jag vill göra.

      Jag ska inte sticka under stol med att jag har haft tur i livet, men vi har alla våra problem oavsett vad de är. Allt vi kan göra är att gräva där vi står, oavsett var vi står. Min relativt nyfunna optimism, människosyn och självförtroende är alla en produkt av de senaste årens förändringar, vilka egentligen började våren 2014 med total utrensning i badrumsskåpet, de första stapplande stegen mot ekologiskt och Zero Waste, och sedan har det bara rullat på mer eller mindre lavinartat. På kuppen har jag lärt mig att vara snällare mot mig själv, vilket har förändrat precis allting. Innan det levde jag i en ynklig liten rädd låda och på ren och skär envishet i jämförelse med nu...

      Avslutar den här lilla novellen med några lästips som verkligen har hjälpt mig... alltså jag kan inte sluta skriva när jag väl har satt igång! ;)

      * 7 Habits of Highly Effective People
      * http://www.mrmoneymustache.com/2013/10/07/how-big-is-your-circle-of-control/
      * http://www.mrmoneymustache.com/2012/10/03/the-practical-benefits-of-outrageous-optimism/
      * http://www.rowdykittens.com/2011/01/non-judgmental/
      * http://www.rowdykittens.com/2010/04/12-steps-to-achieving-happiness/
      * http://zenhabits.net/dislike/
      * http://www.daniellelaporte.com/light-or-heavy/

      Radera
    4. Missade en av de bästa... för övrigt en av de bästa bloggarna någonsin om du frågar mig :)

      http://www.frugalwoods.com/2015/03/09/how-i-let-go-of-caring-what-others-think/

      Radera
  2. Tack för att du delar med dig av detta! Jag är så glad över att du tar dig tid att svara på kommentarerna, det betyder jättemycket för mig! Har bokmärkat alla länkar så jag kan läsa dem sedan. :)

    Är så inspirerad av din resa; det är hoppfullt att se hur långt en människa kan komma. Jag tycker att det har varit så svårt att komma nånstans eftersom jag inte vet HUR man gör... Har jättemycket grejer jag vill förändra och mål/drömmar jag vill uppnå, men har aldrig tidigare haft verktygen. Är glad att jag får ta del av dina metoder, för jag behöver verkligen struktur! Går ju absolut inte komma nåstans om man inte har någon plan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är bara roligt att någon annan kan ha nytta av mina ramblings :)

      Jag förstår precis vad du menar, nu känns det som att jag stod still i flera år. Det stämmer så klart inte, men jag har alltid varit nyfiken på det mesta men sällan gjort något åt det... samma gamla nyårslöften som överges, liksom. Livet var något som bara hände, inte något som jag själv formade.

      Radera