Idag är vi tacksamma för det grundläggande ekonomitänket vi fått med oss hemifrån. Att man aldrig lånar pengar till något utom utbildning och möjligtvis bostad och att man i så fall betalar tillbaka så snabbt det bara är möjligt. Att man rättar mun efter matsäck, ned till minsta juicepaket och TV-apparat. För att inte tala om bil. Denna pengaslukare till monster som "vanliga" människor av okänd anledning tar för givet.
Jag har många fina minnen av mamma och dotter på cykel efter storhandlingar på ICA Maxi. Det är jag stolt över än idag. Hör ni det? S-T-O-L-T. Även om resten av världen verkar tycka att det är någon form av barnmisshandel så är jag än idag oändligt stolt och tacksam. Jag är även stolt över min lilla mamma. Hon kan när det gäller, oavsett vad det gäller, och det har jag lärt mig tack vare henne.
Jag har såhär i efterhand fått lära mig att min barndom ses som rätt okonventionell, att växa upp med en ensamstående mamma, och en fantastisk utökad familj som turades om att ta hand om mig när mamma jobbade på udda tider. Att vi ibland firade jul på fel dag för att mamma jobbade på julafton. Hands down de bästa jularna någonsin! Alla som man känner och tycker om kan ju vara med och fira! Firar man jul på julafton så är alla andra upptagna på sina egna håll med sina egna (blodsbands)familjer ju.
Vi har en video som visar en liten tultande doa i Madickenklänning som varsamt öppnar paket efter paket (jag fick extremt många paket...). Det är så att de vuxna blir otåliga, speciellt för att jag helt ignorerar det största paketet som är större än vad jag är (innehållandes en lyxig dockvagn). Nej, istället packar jag upp ett mjukt paket som visar sig innehålla ett par vita strumpor, och utbrister extatiskt "Titta! Titta, schtrumpor!! SCHTRUMPOOR!!". Alltså den är rätt priceless - en liten tjej som inte kan vara speciellt många år gammal i Madickenklänning, vitt förkläde med volang och lackskor springer omkring med ett stort leende i hela ansiktet och ett par helt vanliga vita strumpor i handen. "Titta, schtrumpoor!!".
Jag är tacksam för att jag fick hjälpa till att tvätta och städa när jag var liten och därmed kan använda tvättmaskin, tumlare, torkskåp och strykjärn. Jag kan frosta av frysen, tvätta och pumpa cykel, packa in hur mycket som helst i små kylskåp, byta proppar och glödlampor, tvätta bilar, rensa ogräs, räfsa löv, montera strömbrytare på sladdar och jag vet inte vad annat. Att jag som tjej överhuvudtaget äger en välfylld verktygslåda är tydligen fortfarande annorlunda (öh?).
När jag var åtta år var jag omåttligt stolt över att jag kunde göra frukost till mig och mamma helt själv, och jag blev om möjligt ännu katigare när det visade sig att ingen annan i min scoutgrupp kunde det. Att säga att jag är "house proud" är en underdrift, och det innebär att jag inte har några som helst problem att hålla ordning hemma. Det går per automatik, och även om det inte alltid var roligt då så är det i gengäld extremt enkelt och till och med njutbart idag.
Ja, jag tycket om att putsa fönster och stryka kökshanddukar. Var den känslan kommer ifrån undrar mamma också, för det gör inte hon. Kanske för att jag tidigt lärde mig att ordning är att föredra framför kaos, och att hastigt knöla in tvätten på fel plats i skåpet är bara sånt man gör om man inte har hunnit färdigt innan gästerna kommer (och om man inte "orkar" så är det något annat som är fel och borde åtgärdas i livet för fortsatt god mental hälsa... det slår aldrig fel. Eller så har man alldeles för många lakan).
Nog för att ett minutiöst ordnat linneskåp har gått i arv i flera generationer, och jag skulle gissa att gammelmormor och -farmor också var stolta över det, men jag kan inte svära på att de tyckte att det var roligt... på 50-talet var det bara en sån sak som kvinnor skulle göra, och shame on them om det var stökigt. Nu innebär kontrollfreakandet att jag har tid och energi över
till bättre saker än att käbbla över hushållssysslor och pengar... god
ordning ger mer utrymme till annat. Tack mamma för att du lärde mig värdet av ett välordnat hem och total pengakoll! :)
Mamma minns ännu många kyliga timmar medan lilla doa i bävernylonoverall [bÄvernylånåverååål] kröp omkring på snö"berg", åkte nyckelpigan och slänggungan på Grönan om och om och om och... när jag fick henne att läsa alla skyltar högt på museum, och när jag blivit så pass gammal att vi slutligen började turas om att läsa Harry Potter högt för varandra.
Man kan alltid mer än vad man tror. Man kan skippa juicen, gå och cykla, stanna i Sverige på semestern, vara lugn och handlingskraftig när morfar ramlar och slår pannan i hörnet på hallbänken**... och på andra sidan =-tecknet i den ekvationen kommer en 25-åring som tycker om att umgås med sin mamma, gå på restaurang och muséer av alla de slag, hitta på tokigheter som att glo på bokstavsbuskar utanför biblioteket, och generellt känner att hon kommer att klara sig bra i livet, oavsett vad som händer.
Jag menar inte det här som skryt å mina egna vägnar, bara massiv cred och kärlek till min mamma som konstant lyckats förvandla mindre bra situationer till styrkor. Kollegorna runt fikabordet får tycka att det är hur onormalt, konstigt och tråkigt som helst, jag lovar att inombords är de som gnäller högst i själva verket djupt avundsjuka. Samtidigt kan jag inte förstå att inte alla familjer gör det vi gör... det är det fina med barn. Det de lär sig som små blir normalläget, en utgångspunkt från vilken de kan fortsätta växa i sina egna riktningar. Så slappna av med det minutiösa psykologplanerandet, stressandet och allt det där som "man ska göra för annars är det synd om barnen".
Om du är stabil i dig själv så kommer allting bli bra, och jag är övertygad om att du gör dina barn en björntjänst om de aldrig får lära sig att använda tvättmaskinen eller bädda sängen, om de alltid får frukosten framdukad och middagen serverad utan att behöva lyfta ett finger. Jag kan överhuvudtaget inte relatera till "få allt de pekar på inklusive senaste modellen iPeopleCrap", och då har jag ändå alltid blivit mycket bortskämd när det gäller presenter och saker överlag. Trots det har jag alltså lärt mig pengars värde, och befinner mig nu i en position där jag utforskar mer minimalistiska tankegångar. Eller kanske just därför. Vem vet. Det dina barn behöver är uppmärksamhet och kärlek (och massor av böcker (bibliotek!) - tycker man om att läsa kan man lära sig och bli precis vad som helst).
-----
**Det gick för övrigt bra. Jag kan tänka mig att många andra skulle få panik och slänga sig på telefon med andan i halsen och inte kunna klargöra varken bu eller bä för larmcentralen. Inte min älskade lilla mamma, hon tog hand om morfar, och först när blodet tvättats bort, skadan synats noga, han fått rena kläder och hon kommit fram till att han mest var chockad men annars okej, då åkte vi till akuten. När han väl lugnat ned sig och var på plats i en rullstol i väntrummet så hade vi jätteroligt medan vi väntade. Jag var allt annat än lugn även efter att det djupa stjärnformade jacket i huvudet hade tvättats rent, men mamma är en sådan där person som får andra omkring sig att bli lugna, speciellt i krissituationer.
Det är lite svårt att förklara, men vissa människor kommer verkligen till sin rätt i situationer där alla andra är panikslagna, det vill säga då lugn och rationellt tänkande behövs som mest. Det har jag också fått med mig av henne - jag har lättast för att hålla mig lugn i situationer där jag måste vara lugn om inte allt ska gå käpprätt åt skogen. När alla andra springer runt som yra höns, då kan vi på något sätt ta ett steg tillbaka och inte reagera på de känslorna för att vi vet att det bara blir värre (och i värsta fall livshotande) då.
I stallet kom jag exempelvis alltid bäst överens med de mest nerviga (av vissa sedda som "farliga") hästarna som krävde absolut lugn, tålamod och fast men varsam behandling. Med andra blev jag lätt frustrerad och arg (lite som med människor som jag vet kan bättre), men när jag tvingas vara lugn för att hålla någon annan lugn, då presterar jag som bäst. För er som inte kan relatera till hästeriet så kan jag säga att samma sak gällde under morfars sista tid i livet, och jag börjar lära mig att andra människor ser samma egenskaper hos mig som jag ser hos min mamma. Det är rätt häftigt, för det betyder att det går att förmedla en känsla av lugn och trygghet till andra även när man själv inte vet hur det hela ska sluta, och det fungerar oavsett hur allvarlig eller hjärtskärande situationen är. Naturvetaren i mig undrar samtidigt om det är medfött eller inlärt eller både och.
Det här inlägget är även ett perfekt exempel på hur min huvudknopf fungerar. Jag börjar nysta i en ände - i det här fallet skulle det egentligen handla om ekonomi och det första avsnittet av Låna för livet på UR - och så hamnar jag någon helt annanstans... men det blir bra ändå :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar