Lita på den fria viljan

Jag brukade alltid lova en hel massa saker inför varje ny termin. Först skulle jag vara ute i god tid med alla läxor, jag skulle svara på fler frågor i klassrummet, och få högsta poäng på alla prov. Sedan skulle jag vara en bättre kompis, en bättre dotter, skaffa fler vänner, alltid bädda sängen, alltid ha ett städat rum, och läsa alla skolböcker från pärm till pärm. På senare år skulle jag träna regelbundet, äta bättre, alltid vara oklanderligt klädd, lära mig att gå i högklackat och ha långa naglar, smink varje dag, ace:a varje tenta och aldrig faila en kontrollskrivning.

Ska ska ska. Borde göra det och det och det och så lite av det för att bli en bättre människa som alla tycker om. Det är inte så konstigt att de flesta av oss blir totalt handlingsförlamade bara några veckor efter nyårslöften eller liknande avlagts. Vem vill leva ett liv efter vad vi tror att alla andra förväntar sig? Då blir ju allt bara ett berg av måsten. Efter en hel massa långa år av sådant tänkande, hur i hela friden har jag lyckats ändra så mycket helt plötsligt? Antar att ibland inser man helt enkelt att man vill något så galet mycket att plötsligt händer det..?

Jag kan ju gnälla om att jag borde äta bättre, sova bättre, röra på mig mer, etc. tills jag är blå i ansiktet, men det har aldrig hjälpt ett dyft. Kanske är det själva avsaknaden av löften och krav som är hemligheten? Att alltid göra det man verkligen vill göra, och att lära sig att uppfatta vad det är i alla lägen? Om man har en hyfsad uppfattning av vad som är rätt och fel så borde det ju vara en bra utgångspunkt, bara man lär sig lyssna på sig själv genom bruset av distraktioner.  

Har man hittat helt rätt för sig själv så spelar det plötsligt väldigt liten roll vad andra tycker (även om det fortfarande kan vara jobbigt att bli ifrågasatt eller till och med hånad för sitt engagemang eller sina övertygelser, speciellt av människor som står en nära). Det är lätt att hitta energi och tid till det man verkligen vill göra!

• Jag vill ta hand om djur och natur... så nu jobbar jag mot zero waste, handlar ekologiskt och försöker njuta i fulla drag av frisk luft och fågelsång när jag är utomhus istället för att alltid skynda dit jag ska. Att lyssna på musik när jag promenerar är strikt förbjudet ;)
• Jag vill känna mig starkare och orka mer... så nu äter jag regelbundet, försöker promenera varje dag och styrketränar till och från. Den där sista... där tar jag fortfarande i så jag spricker för att sedan lägga av i flera veckor innan jag sätter igång igen. Var det någon som sa work in progress? ;)
• Jag vill sova bättre och vara piggare... så nu yogar jag istället för att vänta i flera frustrerade timmar på att somna. Oavsett när jag somnar får jag sova exakt 8 timmar (om jag inte har en tid att passa). Det är helt otroligt vilken skillnad lagom mycket sömn gör både för energi, humör och tankemönster.
• Jag vill vara en mer positivt lagd person... så nu ser jag upp med hur jag uttrycker mig både till mig själv och andra. Den här punkten har jag alltid haft svårt för, men nu upplever jag en jätteskillnad i både tankemönster och livsinställning :)
• Jag vill vara nöjd med mig själv och mitt liv... och det har alla förändringar tillsammans verkligen hjälpt till med! Min största akilleshäl... att vara nöjd med mig själv. Jag har dock lärt mig att jag i allra högsta grad kan påverka allt från min inställning till min kroppsform, vilket har hjälpt massor.
• Jag vill kunna laga bättre och godare mat... så nu testar jag nya recept och ingredienser.
• Jag vill kunna bestämma vad jag vill göra med min tid... så nu sparar jag så mycket pengar som möjligt och försöker klura ut vad jag egentligen vill jobba med efter examen.

Tänk om studierna kunde vara lika roliga... jag diskuterar fortfarande hej vilt med mig själv om det betyder något eller inte, och om något borde göras åt det hela. Men att släppa lite på prestationskraven har definitivt hjälpt. Kanske är det inte så konstigt att jag är lite trött på att plugga efter 19 års nonstop skolgång... det behöver inte betyda att jag gjort något galet :)

Extrema mål blir lätt paralyserande. Självsabotage är min elaka tvilling. Kanske man bör skilja på drömmar och mer kortsiktiga mål? Eller är det bara anledningen till målet/löftet som gör det så svårt att hålla? Ingen tycker bättre om mig för att jag tränar, har snygga naglar, är välsminkad varje dag, vaknar tidigt eller får höga betyg, trots allt. Och om de skulle bry sig mest om de sakerna så skulle jag nog inte tycka om dem speciellt mycket ;)  

Varför är det så lätt att intala sig själv att man borde göra så satans mycket för andra människors skull? Varför är det så viktigt att passa in? Är det för att det är så satans svårt att klura ut vad man själv egentligen vill?