Alltså Michaela Forni, älskar hennes blogg även om själva läsandet går i perioder. Hellre reflekterande än snajsiga skor, men mixen är uppfriskande ibland. Girlpower så det förslår när det gäller de kretsarna även om jag har stört dålig koll och det är lätt att göra misstaget att generalisera vilt och avfärda hela den bloggvärlden med hull och hår. Fröken Forni fastnade jag dock för redan i någon svunnen tid när Glamorama begav sig på tv3 eller nåt (hette det ens så?).
Det är så lätt att bara titta på alla fina bilder och känna sig smått värdelös, jag menar varenda kotte har systemkamera/photoshop/instagram, etc. i all oändlighet, och folk verkar omåttligt förtjusta i att visa upp hur "perfekta" deras liv är. Känner vi oss mer lyckade om någon annan tror att våra liv är perfekt balanserade, harmoniska och vackra? Lite som att tracka ett träningspass på Fitocracy och få poäng och props, då känner jag mig ännu mer nöjd bara för att jag på något sätt har visat upp det för världen, för att någon mer än jag vet. Spelar det någon roll? Är det problematiskt att vi inte nöjer oss med att behålla framgångarna för oss själva? Var går gränsen mellan pepp och *finns det inte på fejjan så har det inte hänt*? Hmm.
Sen är det ju det där med hyn, undrar banne mig om inte de flesta oavsett ålder och kön kan relatera till det. Solrosolja och ingenting annat (okej, tvättlapp och varmt vatten om vi ska vara petiga) har gjort under för mitt ansikte. Lite som mitt första Clinique-moment men nu känns det mer riktigt, hela hudstrukturen i ansiktet verkar liksom jämnas ut på djupet istället för bara den där glatta ytan som ser jämn ut. Seriöst "oj, är det så huden ska kännas..?!" Men jag får inte slarva för då går det åt skogen direkt, och i London vet jag inte vad som hände. Vattnet? Luften? Bah.
(Är det fullkomligt orealistiskt att tro att man någon gång i livet ska bli kvitt finnar för alltid? Är vi grundlurade av media och våra egna vanföreställningar? Det skulle gärna någon specialist få svara på, rent vetenskapligt, ens. Kanske problemet i själva verket är orealistiska förväntningar och inget annat).
Latheten, det är den som ställer till det, för jag vägrar kalla det bekvämlighet - det är inte bekvämt med diverse utbrott, vakna med gårdagens smink, och så. Men så går planerna åt skogen och här sitter jag nedkrupen under täcket klockan två på natten med feber och otvättat ansikte med en failad komplettering i bagaget. Det ska gudarna veta att livet inte är perfekt, men fy fan vad tråkigt det skulle vara om allt alltid gick enligt planerna, om inget oväntat hände någon gång, för det gäller ju både det positiva och det negativa. Feature of life, liksom, eller om man så vill så är vi alla lite buggiga och det är helt i sin ordning.
Vad gäller tidigare skoltid, hellre något ensam än att bli verbalt mobbad, tror jag. Det är inte farligt att vara ensam. Däremot är man nog alldeles för bra på att mobba sig själv ibland. Jag jobbar på att bli kvitt det, för det gör ingen gladare att vara elak mot sig själv. Man är som man är och det är bra så. Ungefär som att det är ingen annan som slår på mig att göra något visst av mitt liv vid en viss tidpunkt, det är bara mina egna krav, föreställningar och fördomar som sätter de gränserna. Det är jag själv som får mig att må sämst, och det måste väl ändå vara det minst sämsta - mitt eget beteende kan jag ju påverka :)
Hattjakt imorrn! Det skulle vara så fantastiskt kul att vara riktigt bröllopssnajsigt fin, det är inte ofta jag har anledning att klä upp mig till tänderna. Tycker allvarligt talat att vi alla borde fira lite mera kungligt lite oftare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar