28 januari 2016

Med pennan i handen genom livet


Jag älskar att läsa och skriva. Har alltid gjort, ända sedan jag lärde mig hur man gör. Min lärare i första till tredje klass tyckte om mig och jag tyckte om henne, och jag kommer fortfarande ihåg hur jag tragglade för att lära mig att skriva precis som hon. Jag var först i klassen med att byta till den svårare läseboken och efter några år slukade jag böcker på löpande band - jag lånade ett 20-tal vid varje besök på biblioteket för att de skulle räcka hela lovet.

Ur utbildningssynpunkt var jag sämst på grammatiska regler. Eftersom jag läste så mycket så lärde jag mig att stava och bilda vettiga meningar ändå, det liksom bara hände av sig självt och jag utvecklade tidigt det där train-of-thought/röd-tråd-skrivandet som jag fortfarande tycker bäst om. Det där som gärna blir till väldigt långa texter med väldigt långa meningar. Ordklasser, tempus och gud vet vad annat - vad skulle jag med det till när jag redan kunde använda dem utan att veta om det? Såhär i efterhand känner jag fortfarande igen den känslan. Om du inte kan förklara för mig vad jag ska använda något till, nej då vill jag inte lära mig det! Story of my life genom universitetstiden.

På engelskalektionerna på gymnasiet plöjde jag igenom grammatikhäftena på ett par lektioner och fick spendera resten av året med att läsa vad jag ville, läraren visste liksom inte vad hon skulle göra med mig... samtidigt som jag höll på att spy av nervositet när jag var tvungen att säga något. Jag vägrade konsekvent att räcka upp handen, var rädd för att prata med jämnåriga, och var i långa perioder fruktansvärt ensam. Åren i stallet räddade mig där. Det är inte lätt att gå igenom skoltiden som asocial (aka inte intresserad av det som "alla andra" är intresserade av) plugghäst, och både jag, lärare och föräldrar hade svårt att hantera det hela. Frågan är om det inte är ännu svårare att vara ett av de "populära" barnen som "passar in"? Det måste vara sjukt jobbigt att hela tiden söka bekräftelse baserat på (fejkat?) utseende och intressen.

Skolsystemet är inte uppbyggt för att hantera gränsfallen i någon ände av skalan, och för det mesta tror jag att mina lärare lät mig vara för att det gick bra ändå, jag satt still, höll tyst och gjorde det jag skulle, och de hade större problem än att försöka stimulera min fantasi. I ett skolsystem där de som vill räkna matte på mattelektionerna behöver ha hög musik i lurarna och skygglappar på för att få något gjort i ett kaosartat klassrum, ja där finns liksom inte utrymme för någon riktigt utvecklande eller individanpassad utbildning.

Jag tycker mer synd om de som konsekvent låg på gränsen till IG och inte fick den hjälp de behövde. Inte för att alla måste läsa vidare efter grundskolan för att leva bra liv, utan för att det måste ge självförtroendet en rejäl käftsmäll att i åratal leva med stämpeln "problembarn" i någon form. Jag känner ju själv hur begränsad jag har blivit i mitt tänkande av att alltid vara den där duktiga flickan som gjort som jag blivit tillsagd och inget annat. Jag var annorlunda för att jag tyckte om att läsa,  skriva och göra det jag "skulle".

Hur annorlunda fattade jag inte förrän PISA-undersökningen jag deltog i på högstadiet. Hur många hyllmeter böcker har ni hemma? löd frågan på ett ungefär. En snabb uppskattning och vi landade på mer än det dubbla jämfört med det högsta alternativet. Samtidigt var det uppenbart att undersökningsmakarna inte tyckte att det kunde ha något samband med föräldrar utan längre/högre utbildning, ensamstående mamma, nattdagis eller bo över natt hos släktingar när mamma jobbade natt. Det ösregnade fördomar a la utmanande av 50-talets familjeideal trots att det rörde sig om 2000-tal.

På universitetet laborerade jag med att minska anteckningarna när jag upptäckte att ingen annan verkade behöva skriva speciellt mycket för att lyckas. Där föll jag verkligen för grupptrycket istället för att hålla mig till det jag visste fungerade bra för mig. Nu vägrar jag att göra samma misstag igen, och helt plötsligt är ett intresse för skrivande en stor bonus. Till skillnad från många omkring mig behöver jag inte lära mig att ta bra mötesanteckningar eller fota whiteboards, och kunder blir helt lyriska när de får en projektrapport i handen efter ett uppdrag. Än har jag inte träffat någon som tycker att "dokumentation" är roligt... men nog måste det väl finnas fler än jag?

Annars får jag väl fortsätta vara sjukt annorlunda, bara det att jag nu kan se det för vad det är - en fördel. Ingenting att skämmas för eller gömma, även om det fortfarande är socialt pinsamt att vara en 25-åring som tycker om att läsa, skriva, sticka, laga mat och odla grönsaker... och vars fredagsnöje var att starta kompost (sjukt spännande). I couldn't care less när det gäller alkoholkonsumtion, festande och Bonde söker fru, och det är tydligen fortfarande annorlunda.

3 kommentarer:

  1. Alltså det är ju helknasigt att det ska ses som socialt pinsamt att ha de intressena! Herregud liksom! *insert screaming emoji*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske är det jag som inbillar mig? Men nog lutar det man hör mer åt alkoholkonsumtion, restaurangbesök och resor än garn och kompostlösningar... fast de påstår ju att det är coolt att sticka nu för tiden. Var hittar man de som gillar sånt?

      Radera
    2. Nu vet jag inte om du använder Facebook, men där finns det iaf kanonfina grupper med alla möjliga stickningsnördar. Tror att det mest handlar om att man ska lyckas hamna i rätt "forum", vare sig det är på nätet eller IRL.

      Radera