14 januari 2016

Maximerad lycka

Att aktivt försöka ta reda på vad jag vill göra håller på att förändra allt. Att lägga tid och energi på att försöka ta reda på vem jag vill vara och hur jag ska ta mig dit. Att utgå från vad jag vet att jag vill göra istället för att fokusera på allt jag inte tror att jag kan göra eller vad jag tror att folk förväntar sig. Att testa saker som jag tror på men som ingen i min närhet ens har övervägt och ofta tycker är helt uppåt väggarna tokigt. Att försöka ändra mina egna tankemönster och hur jag pratar med mig själv för att jag är så innerligt urbota less på att vara en sådan negativ gnällspik som gör både mig själv och andra olyckliga. Att testa meditation bara för att se om det kan ligga något i det, trots att alla jag känner verkar tro att det är religiöst fuffens som ingen intelligent människa skulle "tro" på. Att inse att jag kan göra vad jag vill med mitt liv, och att det är mitt ansvar att se till att det händer.

Jag faller fortfarande i fällan om vad jag borde göra, vad som är socialt acceptabelt, vad som förväntas av min omgivning och alla andra sådana dumheter, men nu har jag åtminstone börjat praktiskt förändra saker i mitt liv endast baserat på vad jag själv vill och vad jag är intresserad av. Nog för att det mesta hålls hemligt (jag är fortfarande en social fegis), men det betyder väldigt lite i sammanhanget just nu. Bara det faktum att jag successivt lär mig att lita på mitt eget omdöme och att jag kan göra vad jag vill utan att någon annan har med det att göra är en stor framgång. Andra människor behöver inte hålla med om det jag gör, utan det räcker att jag håller med mig själv om att det är det rätta. Det enda sättet som fungerat är att steg för steg testa att införa nya saker, en liten liten minibit i taget. Gradvis byggs självförtroendet upp, skinnet på näsan blir lite tjockare, känslorna lite mer under kontroll.

Egentligen är det helt sjukt hur osäker jag fortfarande kan bli, och att lära sig att drömma stort och våga testa kräver mod, medvetenhet och tålamod med sig själv när man har spenderat åratal med att försöka passa in och oroa sig för vad alla andra tycker hela tiden. Jag har skrivit en del om den ynkliga lilla lådan jag brukade leva i den senaste tiden, och det är precis det här jag menar - jag var så upptagen med att vara rädd för vad alla andra skulle tycka om det ena eller andra att jag aldrig lärde mig att tänka riktigt stort eller fritt. För att sätta det hela i perspektiv så vägrade jag konsekvent att räcka upp handen i skolan, för tänk om jag svarade fel. Hela min värld hade rasat samman då, precis som den gjort alla de gånger människor jag sett upp till inte har tyckt om något jag gjort eller hållit med mig till hundra procent.

Det är sjukt energikrävande och hämmande att alltid försöka göra alla andra nöjda innan man försöker göra sig själv nöjd. Jag kommer fortfarande på mig själv med att fundera på vad det rätta sättet att göra något på är, även i situationer där det inte finns några etablerade rätt eller fel. Jag har fortfarande inte fattat hur stor frihet jag har att själv bestämma vad jag ska göra med mitt liv. Det tydligaste exemplet kom här om dagen när jag började känna mig sysslolös på jobbet, och efter att jag konstaterat att ingen annan behövde hjälp just då började jag känna mig allmänt överflödig. Min lilla hjärna har fortfarande inte fattat att det är tillåtet och meningen att jag ska göra det jag själv vill göra. Det tog flera timmar innan jag kom på att det här är ett perfekt tillfälle att ta tag i något av de större projekten jag vill tackla, det där som inte blir av om jag inte vågar ställa mig upp och säga att det här vill jag göra.

Då kan jag bli riktigt frustrerad över hur jag har begränsat mina egna tankemönster genom att inte våga utmana dem tidigare. Sedan blir jag frustrerad över att jag blir frustrerad, för oavsett vad som hänt tidigare så kan vi ju bara börja där vi är och se framåt. Att fastna i det förgångna har jag också gjort i kopiösa mängder tidigare, vilket inte hjälper någon. Faktum är ju att jag genom ett litet steg i taget har lyckats bli en mycket mer optimistisk och lugn person, vilket förmodligen är anledningen till att det nu känns som att allting är på väg åt rätt håll för typ första gången i mitt liv såhär långt. Jag levde på autopilot i duktighet alldeles för länge, det gick väldigt bra i skolan men såhär i efterhand kan jag konstatera att jag var konstant on edge med alla möjliga fysiska och mentala negativa och stressrelaterade åkommor som följd. Egentligen är det ett under att jag inte fick några bestående men... man tål en hel del verkar det som.

Någonstans där på vägen lärde jag mig att det man tycker om att göra sällan är likställt med det man kan/bör göra eller kan leva på resten av livet. Den lärdomen gör jag nu mitt bästa för att glömma. Att något är roligt är den bästa och enda anledningen någon av oss behöver för att göra något alls! Det är intresse, entusiasm och glädje som föder det driv, den energi och den uthållighet som krävs för att bli riktigt bra på någonting. Att försöka planera livet efter någonting annat än vad man tycker är roligt och spännande är det dummaste man kan göra. Om jag hade följt några av mina tidigare drömmar och blivit ridlärare, målare eller bagare så hade det säkert blivit bra det med.

Mitt nuvarande liv var aldrig ens en dröm eller medveten möjlighet, på något automagiskt vis så har det bara hänt ändå. Kanske för att jag sakta men säkert har börjat röra mig i rätt riktning för mig, och har vågat testa några nya saker bara för att de verkar spännande..? Nu försöker jag glömma alla dumheter jag trodde jag visste och istället lära mig att våga tro på att "maximera lyckan" är det enda livsmål man behöver för att välja rätt och skapa något värdefullt.

2 kommentarer:

  1. Alltså det här inlägget känns som en stor fin gåva till mig! (ursäkta hybrisen, haha) Du har en ljuvlig förmåga att sätta ord på vad jag känner. Det är precis sånt här som snurrar runt i hjärnan just nu. Ska fan bokmärka inlägget.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fina du, här får man finurla och slå sig själv för bröstet hur mycket man vill :) Du kan gott ta lite cred för att dina kommentarer tvingar mig att reflektera över och sätta ord på hur långt jag kommit rent känslomässigt... att faktiskt våga gräva i saker som jag inte velat peta på under flera år och ta reda på hur jag reagerar nu.

      Det är nog svårt för en utomstående att förstå vad det är som har hänt, men jag har kommit så fanatiskt långt när det gäller att inte bry mig om vad andra tycker, bara genom att testa lite smått okonventionella grejer som att rensa/förenkla, köpstoppa, spara halva inkomsten, jobba mot Zero Waste och allt vad det nu är :) Jag säger som alla andra som bloggar om sånt här - helt oväntade men mycket trevliga överraskningar!

      Radera