11 november 2015

Förlåt

I en helt ny värld fick följande kommentar idag. 
Jag hoppas att ni alla har möjlighet att läsa det som följer under den.


Helt ärligt så visste jag inte riktigt vad jag skulle säga eller känna. Första sekunden: förvånad. Andra sekunden: vad hände där? Tredje sekunden: ny läsare som inte har stenkoll på vem jag är och mina värderingar..? :s Tionde sekunden: klump i halsen och lite "jahopp, det var den dagboken där jag alltid har skrivit *precis* vad jag vill när jag vill". Om någon har funnit värde i det, härligt! Jag har alltid drömt om att kunna hjälpa människor, att vara till någon nytta. Därmed har jag börjat dela med mig av mina efterforskningar på andra bloggar, och därmed har fler hittat hit (välkomna!).

Men jag har aldrig skrivit utifrån något antagande om att någon ska vilja läsa eller förstå eller hålla med eller inte hålla med. Det här är mitt lufthål. Allting från sårade känslor till personliga påhopp får andra syssla med, jag gör inte sånt och jag menar aldrig någon något illa. Jag hoppas att de som har hängt med ett tag förstår det. Jag är en alltigenom ärlig person som vill hela världen väl. De som har hängt med ända från början (eller åtminstone de senaste två åren) vet hur omtumlande min nya tillvaro är, och kan också läsa mellan raderna och känna den nyfunna och extremt okarakteristiska optimism, nyfikenhet, energi och rent av lycka som bara strålar ut som en sol ur alla nyare texter. Speciellt den som hen blev sårad av... och att jag sårat någon sårar mig, för det är aldrig min mening.

Jag har svårt att tro att hen på allvar tolkade inlägget som att jag inte respekterar hantverkare och administrativ personal när jag sitter och säger att hela min familj faller inom den kategorin. Det var inte en kommentar mot någon enskild person eller någons arbetsmoral, personlighet, kompetens, eller ens stora yrkesgrupper som sådana, utan en grov generalisering av organisationer och arbetsplatser i allmänhet. Om den var klumpig, so be it, det här är min personliga sida där jag skriver av mig när jag vill och behöver, och allting kan inte vara litterära mästerverk.

Om hen har mer positiva erfarenheter av traditionella organisationsstrukturer så är det bara positivt. Om hens kollegor aldrig gnäller bakom ryggen på chefen, alltid bidrar till en positiv stämning på arbetsplatsen, och aktivt engagerar sig för att förändra de saker som fungerar mindre bra, ja då är jag imponerad och blir nyfiken på var hen jobbar. Organisationsstruktur och arbetsklimat har väldigt lite med varandra att göra, och jag blir uppriktigt glad för hens skull (nu när jag svalt den där klumpen lite och försöker ställa mig i hens skor en stund). Sedan hoppas jag att alla ni som läser förstår att olika människor har olika erfarenheter, och jag skriver naturligtvis utifrån mina egna erfarenheter.

Om majoriteten av alla människor älskade sina jobb så skulle diskussionen vara meningslös, och jag skulle inte vara så positivt överraskad över att känna som jag nu gör. Statistiken säger dock något helt annat och jag tycker att det är tragiskt (men vi kan göra något åt det!). Om majoriteten av alla chefer var bra ledare och genomtrevliga människor så skulle diskussionen också vara meningslös, och om vi alla hela tiden (hela tiden) försökte förbättra varje situation vi hamnar i istället för att gnälla så skulle vi alla må mycket bättre. De flesta av oss har trots allt inga oövervinnerliga fysiska eller psykiska svårigheter utan vi är våra egna värsta fiender.

Jag känner flera stycken vars favoritsysselsättning är att gnälla på allting som inte fungerar som de tycker att det ska, som är fast i arbetssituationer som de inte trivs i samtidigt som de inte vågar röra sig en millimeter eftersom de lever från en lön till en annan. Jag har familjemedlemmar som gått in i väggen och aldrig riktigt kommer bli sig själva igen, och de får ingen ordentlig hjälp från sina arbetsgivare eller kollegor, för ingen kan ens börja förstå hur man (inte) fungerar när hjärnan inte längre fungerar. Det är så många som bara blir en siffra i en rehabiliteringsprocess någonstans. Duktiga människor som har sprungit med huvudet före in i en stenvägg för att de inte lyssnade innan det tog helstopp, och ingen annan hjälpte dem att stoppa i tid heller.

Jag klankar inte ned på någon, jag jämför min nya tillvaro med allting jag hört och upplevt tidigare och uttrycker förvåning och optimism tillsammans med ett försiktigt spirande hopp om att jag kommer få fortsätta älska mitt jobb. Jag önskar att alla ska få känna så varje dag hela livet oavsett vad man väljer att göra med det. Med glimten i ögat (men med ett uns sanning i botten) driver jag även lite med mina mindre sparsamma kollegor, precis som de flesta andra bloggare som kommit in på spåret lycka genom sparsamhet och enkelhet, early retirement extreme, frivillig enkelhet, minimalism, etc. På samma sätt som jag driver med den generella bilden av hierarkiska organisationer. Kanske har jag vant mig för mycket vid Dilbert-humorn som florerar vid tekniska universitet.

De som har hängt med ett tag har förhoppningsvis förstått att jag alltid vill alla väl, och också hur hårt jag tar även små konflikter, eller det faktum att jag uppenbarligen gjort någon ledsen. Visst är det absurt att jag blir så ledsen över att ha gjort någon ledsen att jag fortfarande sitter här och försöker skriva något vettigt som svar?

For the record, när jag var liten ville jag bli bagare så att jag kunde bjuda hela familjen på bullar. Sedan ville jag bli målare som plastmorfar för han var den finaste människan jag någonsin haft turen att lära känna. Målare och konditor följde med ända till mina val till gymnasiet. Sedan ville jag bli ridlärare, och jag har aldrig mått så bra som när jag fick fysiskt slita för brödfödan i stallet. Under mina studier har jag ofta undrat vad i helvete jag håller på med, och efter dagar framför datorn har jag ofta undrat om jag inte gjorde helt fel som ens försökte mig på att bli ingenjör. Jag visste ju för fan inte ens vad det var! (frågan är om jag ens vet det nu). Jag älskar ju djur och natur, och mitt favoritämne på gymnasiet var biologi! Ingen jag känner har jobbat inom sådana här yrken, ingen hade något att komma med, och jag har spenderat år med att gräva ned mig i ett svart hål av förtvivlan när det inte har gått vägen. Jag har varit jävligt elak mot mig själv, och om det är något jag skulle vilja göra så är det att hjälpa andra människor att slippa gräva ned sig i samma hål.

Sedan började jag rensa, spara pengar, fokusera på förenkling, Zero Waste, värme, svalde böcker och bloggar med hull och hår, svalde all positivitet jag kom över, något jag känner att jag över lag helt har saknat de senaste åren. Jag är chockad över att all smärta och ångest jag gått igenom genom studier, sjukdomar, dödsfall och utmattningssyndrom omkring mig helt plötsligt har lett till det fantastiska som händer nu. Människor har fallit som käglor omkring mig och jag har gett mig fan på att jag inte ska bli en av dem. Om ni tror att klumpen i halsen har fortsatt minska vid det här laget så tror ni fel.

Jag blir ärligt förvånad över hur trångsynta vissa människor är, och kanske är det trångsynt av mig att bli förvånad... sådana resonemang kan gå i oändliga cirklar (här syftar jag på mina kommentarer om mina kollegor i föregående inlägg). Det enda jag vet är att optimism och ständiga små steg mot förändring sakta men säkert har och kommer fortsätta att förändra mitt liv för alltid. Om ni vill hänga med på resan så är ni hjärtligt välkomna, i mitt nya positiva liv får alla som vill plats!

Om ni älskar era jobb, vad de än är - grattis! Jag hoppas innerligt att jag får fortsätta göra det, och om det någon dag av någon anledning överhuvudtaget skulle ta emot att gå upp på morgonen och gå till jobbet så hoppas jag ha den mentala kraften att påverka min situation, eller åtminstone den ekonomiska kraften att flytta på mig (och förmågan att inse när det är dags).

Helvete vad personligt det här blev, men det får ni helt enkelt stå ut med. Eller inte. Läsning är frivilligt, och jag som skriver är inte någon förryckt tonåring som fått allting serverat på silverfat och inte vet någonting om världen, eller har noll respekt för mina medmänniskor. Ni skulle bara veta hur mycket jag bryr mig, vare sig jag känner er eller inte. Mina erfarenheter är inte era erfarenheter, och ibland är det bra och ibland mindre bra. Vi är alla olika och det är det fina i kråksången.

6 kommentarer:

  1. Hej igen. Uppenbarligen är det min tur att be om ursäkt, för jag ville självklart inte förstöra din dagboks/ventilationsmöjlighet med att kommentera.

    Jag är en återkommande läsare för att jag uppskattar din blogg. Jag har läst alla inlägg. Jag tar åt mig av detta, inser att jag borde kommentera medhållande, för det här var första gången jag kommenterade din blogg och det klart att det inte är kul med någon som är kritisk i första mötet. Det blir tyvärr lätt så på nätet, jag läser och gillar men först när det är något jag reagerar på så formulerar jag något. Det är förstås inte konstruktivt och jag tar till mig av det.

    Men ja, jag blev ledsen av det där stycket om hantverkare med ineffektivitet och vi-mot-dem. Som arbetare får jag hela tiden attityden mot mig att jag myglar och bara jobbar när jag har ögonen på mig, vilket förstås resulterar i mer stress och press än vad som är rimligt på en människa. Just det där stycket jag kommenterade om gav samma känsla för mig som de där kommunalarbetarskämten, du vet "vad är det för träslag i kommunalarbetarspaden? hängbjörk!". Och självklart är det så att det är hur _jag_ läser det stycket, med mina erfarenheter. Det betyder inte att det är hur _du_ menar med stycket, men att det är så det landar hos mig.

    Jag vill betonade att jag med min kommentar inte avsåg gå till personangrepp, säga att du har taskiga värderingar eller att du är dålig. Och att jag med detta inlägg inte menar att du alltid ska prestera litterära mästerverk. Du för en fantastisk blogg som jag verkligen uppskattar och det var väl just därför jag reagerade på det där omtalade olycksaliga lilla stycket.

    Kan vi mötas i detta?
    Jag tänker mer på att kommentera positivt också. Och jag hoppas verkligen att du kan fortsätta känna/känna igen att du kan skriva på här.

    SvaraRadera
  2. Och jag har inte fått intrycket av att du är en förryckt tonåring som inte bryr sig om världen :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Tack för ditt långa och fina svar.

      Jag förstår att du tog illa upp, och jag hoppas också att du nu förstår att det inte var så jag menade. Inga hantverkare jag känner passar in på de fördomarna, och för den delen så går det aldrig att generalisera så grovt att man fördömer hela yrkesgrupper - alla människor är olika, oavsett vad de sysslar med. Det jag jämför är traditionella organisationsstrukturer och den jag nu hamnat i, och jag inser att det kan vara svårt att tolka vad jag menar eftersom jag överhuvudtaget inte förklarat vad det är som är så häftigt förutom den positiva stämningen och totala avsaknaden av gnäll :)

      För den delen så är jag nu IT-konsult, och vi kan nog vara överens om att som yrkesgrupp så finns det många fördomar om sådana också, ännu fler om vi generaliserar till alla konsulter av alla slag... "överbetalda och inkompetenta som aldrig bryr sig lika mycket om kunden som kundens "riktiga" anställda" och liknande. Det kommer jag säkert behöva ventilera om här någon gång när jag själv blivit utsatt för oförtjänta kommentarer eller förutfattade meningar!

      De ineffektiviteter som jag syftade på var att majoriteten av människor inte trivs på/skulle föredra att inte gå till sina jobb (siffrorna beror lite på vilken undersökning/statistik man tittar på, men *alldeles för många* i alla fall!), det är förvånansvärt vanligt att folk stjäl kontorsmaterial, hänger på Facebook på arbetstid, eller skapar gemenskap i gruppen genom att gnälla på chefen vid kaffemaskinen... och så detta eviga allmänna gnäll som (åtminstone om man läst Mr Money Mustache från pärm till pärm) verkar finnas överallt hela tiden till ingen nytta alls. Exempelvis att någon överhuvudtaget vill spendera energi på att uttrycka de där fördomarna! Jag blir lika förvånad varje gång... och det är tragiskt hur mycket negativitet och smärta många upplever dagligen.

      Du som har läst alla inlägg (wow!) vet precis hur negativ jag själv brukade vara! Jag gnällde hela tiden, om allting. Herregud, den här bloggen brukade handla om kaffe och total tentaångest om jag inte minns helt fel... jag undviker att själv gå tillbaka så långt bara därför... ;)

      Tack för att du läser och bryr dig! Efter den initiala chocken så förstod jag ju av din välskrivna första kommentar att du egentligen inte var ute efter att såra eller kritisera mig. I've come a long way de senaste två åren... :)

      Jag hoppas verkligen att du fortsätter kommentera om det är något du känner starkt för (eller bara vill säga hej). Det här med många läsare är väldigt nytt för mig, men jätteroligt!

      Radera
  3. Hade skrivit en lång kommentar som försvann eftersom jag råkade trycka på "logga ut" istf "publicera" (är fruktansvärt trött just nu och är glad att jag faktiskt lyckades sätta mig på toaletten istf i handfatet när jag skulle kissa).

    Jag tycker att ditt ärliga, vackra inlägg och Anonyms långa, uppriktiga kommentar här ovan visar att det går att reda ut de flesta missförstånd och att det är ofrånkomligt att olika människor tolkar saker på olika sätt. Vi har alltid vår "upplevelseryggsäck" med oss, och den färgar så klart vår syn på andra och vad andra människor säger. Det viktigaste är trots allt att vi är villiga att lyssna på varandra och kunna gå vidare trots missförstånd och olika tolkningar.

    Hoppas du känner att du kan fortsätta skriva om det du vill/behöver skriva om. Älskar din blogg och är jätteglad att du uppdaterat så ofta på sistone! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh men härliga du, jag skrattade högt åt första parentesen ;)

      Visst är det så, vi bedömer allting utifrån våra egna perspektiv, och bara vi håller det hela konstruktivt så är det helt okej. Jag blev helt paff först, jag har liksom bloggat på olika ställen i över tio år och aldrig fått en negativ kommentar förut. Men jag tog mig uppenbarligen samman, och jag kommer absolut fortsätta skriva, så no worries. Jag har en lista med inlägg som egentligen skulle publiceras varje dag den här veckan, men pausade lite så det här får stanna överst en stund.

      Blir alltid så himla glad för dina kommentarer, tack för att du läser! :))

      Radera